Klockan var knappt sex i morse när en av våra medlemmar, en 23-årig kille, ringde min mobiltelefon. Han berättade om det ofattbara, om hur han några veckor tidigare fått beskedet att cancern han krigat mot så länge skulle vinna. Han berättade om chocken, sorgen och känslan av att vilja försvinna från sin kropp. Tillsammans med sina läkare och familj fattade han beslutet att lämna sjukhuset. Att få spendera den sista tiden hemma, tillsammans med familjen.
Några veckor tidigare hade han ansökt om förlängd sjukpenning hos Försäkringskassan. Förra veckan kom domen: Ansökan nekad. Killen var enligt Försäkringskassan inte ”allvarligt sjuk” nog för att få fortsatt ersättning eftersom han hade valt att lämna sjukhuset.
Att detta var felbeslut från Försäkringskassan förstod vår medlem, men vart ska man hitta orken att strida när orken knappt finns till att andas? Därför ringde han nu oss.
Jag fick hans uppgifter och ringde upp hans handläggare på Försäkringskassan. Jag var förberedd på diskussion, det är vi alltid. Personen på andra sidan luren berättade det jag redan visste, så jag gjorde som vi alltid gör och frågade vad som kunde förändra domen. Handläggaren förklarade att om vi kunde skicka in ett ”skriftligt intyg med datumet personen förväntas avlida” kunde de ta ärendet vidare.
Vid lunch skrev vi om händelsen på vår Facebook-sida och inlägget fick snabbt stor spridning. Det dröjde inte länge innan familjen blev uppring av det lokala kontoret och händelsen var löst. Det hade ”skett ett missförstånd” och killen ska få sin sjukpenning.

Under dagen har många medier hört av sig och velat skriva om händelsen. Även Försäkringskassans huvudkontor har ringt och velat ha reda på vilket kontor killens ärende finns på. Den informationen har vi inte gett ut varken till media eller Försäkringskassan, eftersom familjen önskade anonymitet.
Det skapade frustration hos Försäkringskassan. Förklarligt, så klart. De vill rätta till det som blivit fel för att kunna säga att det är löst, att ”det har skett ett missförstånd” och gå vidare.
Men hur många gånger kan man säga ”det har skett ett missförstånd” innan man förstår att problemet går djupare än så?
Att bara peka ut ett specifikt kontor eller en person som skyldiga är som att sätta ett hello kitty-plåster på ett djupt infekterat sår.
Att ständigt använda ”missförstånd” som lösning är bara att dämpa symptomen. Och Försäkringskassan måste sluta dämpa symptomen och gå efter det verkliga problemet – ett system som inte fungerar.
________________________
Julia Mjörnstedt
Generalsekreterare Ung Cancer
julia@ungcancer.se
Skriv en kommentar