”Sara, du vet att jag kan dö va?”
För en hundradels sekund frös jag till is. Hon sa det rakt ut, bara så där.
Hur kunde hon säga så? Min egen syster? Hon skulle ju alltid finnas där! För en hundradels sekund kände jag inget annat än ren smärta. Det var som att hon högg mig rakt i hjärtat, mitt i prick, samtidigt som hennes ögon ropade efter min hjälp. Jag fick en plötslig klump av gråt i halsen som jag svalde lika snabbt. Jag skulle inte fungera utan henne.
Så jag tittade med en bestämd blick tillbaka i min systers ögon och sa ”men det ska du inte”. Vad jag inte hade en aning om var dock att hur bestämd min blick än var, så skulle jag komma att ha fel.
Foto: Therese Asplund
Några veckor tidigare hade Elin fått diagnosen PSC, Primär skleroserande Colangit; Inflammerade gallgångar som hindrade gallan från att transporteras från levern ut i kroppen. Detta hade resulterat i att hennes lever tagit oerhört mycket stryk och den enda räddningen skulle i slutändan vara en levertransplantation. Hösten kom att varvas med undersökningar, ingrepp och träning, allt för att göra henne redo för den stora operationen.
Våra liv befann sig på något konstigt sätt i en tid som inte existerade, men som ändå pågick och kom att påverka våra liv för alltid. Våren skulle nämligen bjuda på något helt annat än en levertransplantation. I maj 2011 kom det fruktansvärda beskedet – cancer. Det var gallgångscancer som försökte slå sig fram i hennes kropp och på senare tid orsakat smärtan som bara eskalerat.
Tyst, ihärdigt, orättvist och helt hänsynslöst hade cancern bara stampat in i våra liv.
Och knappt en månad efter beskedet tog den ifrån oss det vi höll närmast hjärtat, MIN syster.
Det här blev början på något nytt, ett helt nytt och okänt liv. Givetvis inte något nytt i den bemärkelsen som i ett nyårslöfte att börja träna och äta nyttigt, sluta röka eller inte dricka alkohol. Inte något okänt som i att flytta till en ny stad med nya spännande äventyr. Nej, det här var något mycket mer skrämmande, något som kom ur något smärtsamt. Det som syntes framför mina fötter var bara mörker.
Som att stå mitt ute i ingenstans utan minsta tecken på liv.
Inget ljus eller ens en svagt upptrampad stig visade vägen. Det var bara jag och en mörk, helt okänd värld. Utan min syster.
Allt som jag tidigare hade lärt mig fick jag nu lära om. Allt som jag sett såg jag nu med nya ögon och något så enkelt som ett telefonsamtal kändes skrämmande och nytt.
Idag, över ett år efter Elins bortgång, vet jag fortfarande inte vad jag ska svara när folk frågar om det känns bättre, eller om det blir lättare. Varje dag är fortfarande en kamp och saknaden blir aldrig mindre.
Så nej, det blir inte ”bättre” eller ”lättare”. Men på något sätt lär man sig, för man har inget val. Med vingliga och försiktiga steg försöker man ta sig ut från det där mörkret för att lära sig gå och stå rakt igen.
Sakta men säkert börjar man också inse att de liv som finns fortfarande räknas och även om det är lättare sagt än gjort, så bör dessa liv levas till fullo. Efter vägens gång börjar man även se små glimtar av ljus där det finns värme och energi att hämta för att orka en bit till. Ett steg i taget.
Sara är 24 år och är uppväxt i Avesta i Dalarna. Träning har alltid varit en stor det av Saras fritid, framför allt fotbollen. Efter ekonomistudier i Västerås beger hon sig nu under hösten mot huvudstaden för att bli sambo. I maj 2011 fick Saras syster diagnosen gallgånscancer och den 11 juni samma år förlorade hon kampen.
Skriv en kommentar