I maj 2008 fick Lotta Gray beskedet om att hon hade en tumör stor som en clementin i tjocktarmen. 80 cm av tjocktarmen opererades bort, och tiden som följde efter bestod av cellgifter, operationer, ovisshet och rädsla. Lotta har under hela sin sjukdomstid skrivit väldigt öppet på sin blogg och många av er känner henne än idag Vimmelmamman.

Det har nu gått fyra år och Lotta har blivit friskförklarad. I en öppen intervju berättar hon för oss om hennes rädslor, lärdomar och känslor. Vi pratar om begreppet friskförklarad och får reda på vad hon gör just nu.

Foto: Mama

Hej Lotta, berätta lite om vad som är på gång i ditt liv just nu?
- Jag är i ett spännande och läskigt skede av mitt liv just nu. Jag tror att jag, trots allt, har cancern att tacka för det. Efter att ha varit rädd så länge och så krampaktigt försökt levt på mellan operationer, cellgifter och dagishämtningar vågar jag nu vila och det har öppnat upp för en massa känslor. Vad vill jag med mitt liv? Vart är jag på väg? Hur vill jag förvalta den här tiden och framför allt så vill jag ge. Ge tillbaka i form av något jag luskar på. Jag är definitivt inte den samma Lotta som innan sjukdomen, tyvärr på sätt och vis men jag har vaknat och det är bra.

Vi vet att du ganska nyligen blev friskförklarad. Hur ser du på det begreppet?
- Jag blev ju friskförklarad i maj. Otroligt märklig känsla. Vad betyder det egentligen? Eftersom jag hela tiden varit så säker på att aldrig komma fram till den där hägrande dagen så var det surrealistiskt. Den låg så oerhört långt borta. Jag hade en spridning till min lever som i och för sig opererades men jag var ända helt inställd på att dö. Begreppet friskförklarad är luddigt. Människor dunkar mig i ryggen och ropar ”Grattis!” Men det är nu det hårda jobbet startar. Att börja leva ett liv där man vågar lita på att få leva och inte hela tiden letar efter svullna lymfkörtlar, stor trötthet och viktnedgång. Det blir ett väldigt tråkigt liv då man äntligen övervunnit det. Men tyvärr är jag mentalt sett en cancerpatient fortfarande.

Hur upplever du rädslan för att cancern ska komma tillbaka?
- Jag är ständigt rädd att för återfall. Jag tänker att jag bara fått en tidsfrist. Varför skulle jag skonas? Inte en chans. Det är därför jag är ödmjuk inför friskförklaringen. Vågar inte peka finger riktigt eftersom jag inte vågar utmana ödet. Jobbar hela tiden på att våga vila i att det är över. Slut. Finito. Förhoppningsvis.

Hur påverkade cancern dig som person?
- Jag har blivit bittrare, definitivt, och det är tråkig. Jag är inte längre samma glada, naiva tjej. Jag har tagit del av så många människor historier. Många som inte längre finns kvar hos oss. Mammor med små barn, unga människor. Allt det har gjort mig bitter. Men jag har lärt mig bra saker förstås även om jag velat vara utan de erfarenheterna om jag fått vara frisk. Jag är mer inåtvänd, tycker det kan bli jobbigt med mycket folk. Vill gärna bara vara ensam ibland. Har ett stort behov av det. Det lilla livet har blivit det stora.

Hur hanterade dina anhöriga din cancersjukdom?
- Mina anhöriga var sådär jobbigt hurtfriska. Precis så man inte vill. Inte jag i alla fall. De vågade inte möta mig i mina rädslor och prat om döden utan viftade bara bort det för att göra mig mindre orolig. vilket hade precis motsatt effekt. Jag slutade berätta hur rädd jag var och bar allt ensam. Grät själv, bar sorgen själv. Var väldigt ensam i min sjukdom trots 50 000 bloggläsare varje vecka. De sa bara ”Klart du klarar det här, det kommer gå jättebra”. Antagligen var de själva rädda eller oförmögna att våga vara hos mig mentalt.

Var bloggen till hjälp under tiden du var sjuk? Och i så fall på vilket sätt?
- Min blogg Vimmelmamman har varit ett enorm stort egoistisk stöd att kunna ösa ut mig allt på. Hur jag kände mig. Där kunde jag vara precis så liten och rädd som jag var. Berätta allt. Ofta kom mina vänner tillbaka till mig efter att ha läst och sa ”Oj, är det så här det är!” Sedan att bloggen har fått en massa priser för att jag på ett odramatisk sätt satt tjocktarmscancern på kartan var aldrig mitt syfte. Eller att jag har hjälpt andra sjuka. Bloggen har mest hjälpt mig själv även om det har varit fantastisk att stötta och få sådant enormt stöd som jag har fått.

Har du något tips till cancerdrabbade eller anhöriga till cancerdrabbade?
- Mitt tips till anhöriga är att lyssna och stanna kvar. Våga möta oro och prat om död om det nu finns. Ringa fast man kanske aldrig ringer tillbaka, inte begära ett smack utan bara finnas och stå kvar. Så många väljer att sluta höra av sig eftersom man inte riktigt vet vad man ska säga.

Stort tack Lotta för att du så öppenhjärtligt har delat med dig av dina tankar och erfarenheter.

Pst! Vill ni fortsätta följa Lotta och hennes vardag så hittar ni hennes blogg här.