Jag tillsammans med min bror.
”Jag var sex år gammal och hade precis börjat på lekis. Jag älskade att spela fotboll och hockey ute på tomten med min storebror som är 10 år äldre än mig. Jag var en glad, frisk och sprallig 6 åring men allt det kom att ändras i januari 95. Det började med att jag mådde illa och kräktes ibland på dagarna. Ingen förstod varför och min mamma blev efter ett tag väldigt orolig och tog mig då till vårdcentralen i Gnesta där vi bodde. Doktorn kom fram till att jag nog var förstoppad så jag fick laxeringsmedel som jag skulle ta i en vecka och det hjälpte. I en veckas tid mådde jag bättre men efter det började jag känna mig trött och slö. Fick ont i benen och började även kräkas igen. Denna gången körde mamma och pappa mig till Nyköpings lasarett för att se om de skulle kunna komma fram till vad det var som var fel. Där fick jag ta blodprov, sedan gjorde de flera olika tester och doktorn sa till mina föräldrar ”någon sjukdom är det inte för då hade han haft andra symtom”.
Så här i efterhand känns det som ett väldigt konstigt uttalande, men efter många timmar på lasarettet och utan att de hittat något åkte vi hem igen. Vi hann inte vara hemma länge innan jag efter några dagar blev likblek i ansiktet och började rasa i vikt. Vi packade in hela familjen i bilen och åkte tillbaka Nyköpings lasarett. Denna gång var det en AT-läkare som tog emot oss och undersökte mig, han lyste med en lampa i mina ögon och sen sa han ”Han har ökat tryck i hjärnan”. Mina föräldrar förstod inte vad doktorn menade så han förklarade: ”Det betyder att det finns något där inne som inte ska vara där, något som trycker på och gör honom bland annat illamående”. Direkt blev jag skickad till för att ta reda på vad det var som tryckte och fick mig att må så dåligt. Jag minns hur de skulle sätta nålar i mina armveck, jag minns hur jag skrek och grät när de försökte sätta in nålarna. Jag minns hur de hade svårt att hitta någon bra blodådra och fick leta länge, tillslut hade jag två nålar i vardera armvek. Där satt jag, sex år gammal med nålar i båda armvecken och ville hem.
JAG VILL BARA HEM
De bestämde snabbt därefter att jag skulle skickas till Karolinska Sjukhuset i Solna och jag åkte tillsammans med mamma ambulans dit från Nyköping. Sent den tisdagen kom vi fram till Karolinska och de första dagarna där var mycket jobbiga för mig. Jag var ju så liten och förstod inte alls varför jag behövde vara där, jag grät och ville bara hem. De gjorde en mängd olika undersökningar bland annat så röntgade det mig med magnetkamera och från de bilderna kunde de konstatera att tumören satt på lillhjärnan. Fredagen efter opererades jag, en operation som tog hela dagen.
Efter operationen.
Operationen gick bra, de tog ut delar av en tumör som hade varit lika stor som ett hönsägg, och dessutom elakartad. Delar av tumören fick de inte bort så efter operationen startade jag med cellgifter på högsta dos. På grund av detta fick jag nedsatt hörsel, allra värst på höger öra. De upptäckte sedan att cancern hade spridit sig ner längst ryggraden och beslutade då att de även skulle påbörja strålning.
33 gånger strålades jag och samtidigt som strålningen tog kål på cancern så förstörde den även många av mina hårsäckar. I september, samma år som jag fick min diagnos, fick jag min sista cellgiftsbehandling och började min resa tillbaka till vardagen.
I sjukhussängen.
KOMPLIKATIONER EFTER BEHANDLING
Två år senare, 1997, visade det sig att jag hade väldigt lite tillväxthormoner och även sköldkörteln producerade väldigt lite hormon. Detta gjorde att jag fick börja med tillväxthormon i spruta varje dag och Levaxin i tablettform. För en 9 åring som var rädd för nålar var det ingen rolig upplevelse. När jag var 14 år visade nya prover att hormonet kortisol som produceras från binjurarna inte längre producerades så då fick jag börja ta en tablett varje dag och sju år senare upptäckte de att min kropp inte längre producerade något testosteron vilket ledde till att jag fick börja med att smörja in en salva på överarmen eller axeln en gång varje dag för att höja testosteron nivån i kroppen.
Allt detta är bieffekter från behandlingarna jag fick som barn, och idag tar jag dagligen fyra olika typer av mediciner vid olika tillfällen under dagen. Egentligen gör det mig inte så mycket, jag är glad att jag finns och dessa mediciner gör att min kropp fungera och att jag kan leva.
Jag idag, sjutton år efter jag fick min diagnos.
Det kan finnas vissa stunder man kan känna sig missnöjd med än själv. När man gräver ner sig för att man knappt har något hår kvar på huvudet. När det känns jobbigt att man bara orkar jobba 50%, på grund av att huvudet inte orkar anstränga sig längre.
Man kan tycka att man inte är som alla andra. Att man ser annorlunda ut men jag brukar alltid tänka att man har gått igenom mycket i livet och att cancern har lämnat spår efter sig som fått konsekvenser för sitt liv. Men jag är tacksam att jag lever, försöker se alla positiva sidor hos mig själv och vet om att man är lika mycket värd som all andra. Det gäller att inte gräva ner sig för mycket i sina briser, i det som är svårt för än och det man inte kan. Man får fokusera på vad man kan och de bra egenskaperna man har.
Det känns skönt att kunna få dela detta med andra som är eller har varit drabbad, tack för att ni läst och för att jag fått dela med mig av min historia!”
/Rickard
Skriv en kommentar